Alla dagar jag vaknar efter klockan tre på eftermiddagen har jag alltid en bitter eftersmak i munnen. Det betyder nämligen att jag förstörde den nya dagen genom att kasta bort den föregående. Ett väldigt destruktivt sätt att använda livet på kan tyckas. Kanske bara ett destruktivt sätt att se på saken. Jag tillskriver mig båda teorier.
Förra natten, när filmen var slut och jag ätit den sista tortellinin med svampsås, var natten precis så där kall och luften precis sådär fuktig som den är tidigt på hösten. Det är märkligt hur jag varje år glömmer hur snabbt det går och hur hemskt det är att veta att någonting jag älskar är över. Att vintern obönhörligen rycker närmare, och med den våta skor, lukten av fuktiga kläder och statiska mössor över statiskt hår. Jag kan aldrig säga att jag saknar vintern. Alla tider på året appellerar till olika sidor av mig, men vintern har väldigt få saker som berör mig på ett positivt sätt. Ack, jag saknar mars-april-maj då livet är lätt och det bara blir bättre för var dag som går.
Men tillbaka till min lilla historia. Jag gick ut för att ta sista ciggen för dagen, insvept i den vita filten, utan byxor men med tshirt, strumpor, skor. Då går ett larm på någonstans i närheten, först låter det som ett billarm men sedan ändrar det signal och ökar i styrka till den grad att jag tänker att alla i grannskapet kommer vakna klockan sex idag och tro att det är brandövning. Och så får jag för mig att ta reda på vad det är som låter, kanske är inbrott någonstans spännande… Plötsligt var jag på ett uppdrag, slängde på mig diverse kläder, sprang ner till bilen och åkte iväg för att leta.
Det var ett fruktlöst projekt. Jag kunde inte lokalisera var ljudet kom ifrån innan det blev tyst. Och jag sitter i bilen och kör omkring och lyssnar på den senaste klubbmusiken jag gillar på högsta volym, ser solen gå upp och tänker att det är härligt att leva. Och att imorgon bara kan vara nästa dag bara för att idag finns. Sedan åker jag hem och sover.
