Jag känner mig ganska patetisk. Jag har gått omkring och pratat om att köpa en bil de senaste två miljoner åren, cirka, och aldrig kommit till skott. Visst är det viktigt att drömma men jag kan förstå om det börjar gå mina vänner på nerverna nu.
Så igår hittade jag den perfekta bilen för mig, gjorde verkligen allt för att få den. Det gick inte så bra, den är med största säkerhet redan såld sa killen, men han skulle ringa om affären av någon anledning inte gick igenom. Vad det nu är värt.
Men grejen är att alla bilar jag varit intresserad av på senaste tiden har stått i vår kära huvudstad, och det verkar som om man måste vara riktigt snabb på att åka och hämta bilen om man ska ha någon chans. Slutsats: Isaac borde befinna sig i Stockholm just nu, på obestämd tid. Bara att ta nästa tåg. Yeeeha.
Jag är nervös. Får man vara det över något så patetiskt materiellt?