Fantastiskt.

Jag tror jag har slutligen blivit en del av denna skara människor som går omkring med ett lite förnöjt leende hela tiden, som om världen faktiskt vore trevlig att leva i. Men just nu är det sant. Jag tror det är sant.

Jag checkade in på Piet Hein vid 3-tiden i fredags. Jag visste att enda chansen att se något av Amsterdam var samma dag som jag kom, eftersom konferensen var på lördagen och jag åkte hem tidigt söndag morgon. Så jag började gå i turistdistrikten, var hungrig men ville inte sätta mig på en restaurang alldeles ensam, det hade känts misslyckat. Så jag drog till BK istället, köpte en burgare och började leta efter någonstans att sitta.

Vid ett bord nära fönstrena på övervåningen sitter en söt tjej med asiatiskt utseende. Jag får en stark impuls att jag borde bara sätta mig ner bredvid henne och börja prata med henne, men som så ofta när man har känslan av att man bara måste prata med en person så gör man det inte. Jag ignorerar känslan och sätter mig ner vid nästa bord istället, med ryggen mot henne.

Jag svär och förbannar mig själv inombords.

Tittar över axeln lite då och då, tänker att när hon går så kanske jag kan hitta på en anledning att starta en konversation.

Hon har redan ätit upp och går, jag har precis börjat på min slemmiga burgare. När jag ser henne gå ner för trapporna får jag lite panik, slänger resten av maten och går ner, hoppas hon är kvar, kanske tar en cigg utanför. Såklart är hon borta när jag kommer till entrén.

Jag svär och förbannar mig själv igen.

Så, ensam börjar jag gå på gatorna igen, tittar på människor och försöker komma fram till om jag egentligen gillar staden eller ej. Då ser jag henne igen, jag går förbi henne, stannar upp, tittar tillbaka och dör litegrann. Sedan går jag fram till henne.

Vi går tillsammans längs med kanalerna och hon föreslår att vi ska sätta oss ner och ta en drink. De följande timmarna känns inte verkliga, när jag pratar om det känns det som att jag hittat på det, men jag kan bara säga en sak: Jag var glad. Lycklig till och med. Lycklig över att jag faktiskt hade lite mod i denna spinkiga manskropp att gå fram och prata med en av de sötaste, mest underbara människor jag träffat.

Så vi spenderar natten tillsammans. Hennes tåg går dagen efter, på lördagen, men vi slänger biljetten och bestämmer oss för att umgås även under lördagen. Jag försover mig till konferensen, väl där vill jag bara därifrån. När jag ser henne igen på Amsterdam Centraal ler jag nog lite fånigt, men skrattar inombords.

En vänlig dam vi möter informerar mig att min rock är felknäppt.

Vi flyttar hennes saker från det billiga hostelet där marijuana-röken ligger tung i lobbyn till mitt 15kvm stora hotellrum. Äter god kvällsmat, tittar på spexiga människor i Amsterdams Halloween. Klockan har helt plötsligt blivit ett på morgonen och mitt flyg går klockan åtta, vi bestämmer oss för att inte sova och går istället tillbaka till hotellrummet. Från mitt fönster gick vi ut på ett litet tak på bakgården och lyssnade på stadens ljud.

Taxi till flygplatsen. Fortfarande full, fortfarande euforisk.

Jag åker snart.